Reportage: Från Brovalla mot toppen

Inget illa menat om styrelsemedlemmarna Eva Jiremyr eller Ellen Svensson som fotbollsspelare - två spelare som Sabina Ravnell en gång spelat med tillsammans i Valtorps IF. De bleknar dock något i jämförelse med andra fotbollsspelare som Sabina varit lagkamrater med - vad sägs om Stina Blackstenius, Kosovare Asllani, Lina Hurtig och Nilla Fischer? 



För att förstå den resan behöver nog huvudpersonen själv ta oss med till när fotbollskarriären startade, enbart fyra år gammal på Brovalla IP. 
- Ja så var det, när jag var fyra år började jag spela fotboll i Valtorps IF och snörade på mig fotbollsskorna för första gången. Tio år framåt var rödvitt mina färger och Brovalla min hemmaplan. Under många år var pappa min tränare. Knappt 11 år fyllda så var jag med och spelade min första elvamanna-match. Liten som jag var så flög jag runt som en vante på planen. 



Sabina stod vid 14 års ålder vid en vägskäl i sin fotbollskarriär där hon var sugen på att satsa på fotbollen med mer och bättre träning, dessutom lockade ett Gothia Cup med Falköpings FKIK, men det var ändå med vemod som hon lämnade Valtorps IF. 
- Det var ju tryggheten och hade som sagt under tio år varit som en andra familj för mig, men det var dags för något nytt och jag spelade i FKIK kommande sex säsonger. Säsongerna där gick lite upp och ned men sejouren i FKIK avslutades med en väldigt stark säsong där vi enbart tappade två poäng, jag vann skytteligan på 39 gjorda mål och tog klivet upp i division 1. Samma vinter tog jag flyttlasset ned till Jönköping och spel i topplaget Mariebo IK där vi hade en säsong där vi föll precis på målsnöret för att avancera uppåt och en andra säsong som inte riktigt gick som vi ville. 



Sabina stod inför ett nytt vägskäl i sin fotbollskarriär och samtidigt som hon började plugga och flytta till Linköping så dök drömchansen upp - provträning med storlaget Linköpings FC i Damallsvenskan. Absoluta toppen i svensk fotboll. 
- Det gick såpass bra att det ledde till ett kontrakt, och galet nog var jag äntligen en allsvensk spelare. Det jag drömt om sedan jag var liten hade gått i uppfyllelse. Lagkamraterna hette nu Stina Blackstenius, Kosovare Asllani, Lina Hurtig och Nilla Fischer. Det var surrealistiskt och jag var så lycklig i den stunden.



Lyckan blev dock kortvarig, Sabina kämpade på i den tuffa konkurrensen men med utebliven speltid och en känsla av att inte trivas i laget försvann sakta men säkert glädjen för fotbollen. 
- Det var jobbigt bara att ta sig till träningarna, när säsongen närmade sig sitt slut kände jag att jag slängt bort ett år av min karriär. Då kom IFK Norrköping in i bilden och visade intresse för mig - samtidigt som mitt kontrakt med Linköping gick ut. Det var ett enkelt val att pröva lyckan i "Peking", trots att det innebar ett steg tillbaka till division 1. Jag kände mig lättad över att få känna glädje för fotbollen igen. 

Även här blev lyckan och glädjen kortvarig för Sabina, det skulle nämligen precis i detta skifta komma en pandemi emellan. När tävlingsdebuten tillslut kunde ske för Norrköping var en ännu värre olycka framme.
- Serien sköts upp, och det blev senare en enkelserie istället. Seriepremiären dröjde fram till 14 juni, i den åttionde minuter smällde jag ihop med motståndarnas mittback och slet av mitt korsband. Comebacken och glädjen till fotbollen blev kortare än vad jag någonsin kunnat ana. Säsongen 2020 var ju givetvis helt kört, men läkaren sa också att jag kunde glömma 2021. 



Den som sett Sabina Ravnell spela fotboll vet att ge sig inte är ett alternativ, inte heller denna gången. 
- Efter operationen i oktober 2020 vägrade jag att ge upp. Laget firade bara fyra dagar senare ett avancemang upp till Elitettan, där fick jag fira på kryckor men det gav en extra morot att sköta rehaben och få vara med under 2021. Trots läkarens ord om att säsongen 2021 var körd så gjorde jag comeback den 28:e augusti och var sedan kvar i startelvan hösten ut när vi lyckades hålla oss kvar i Sveriges näst högsta serie, Elitettan - med god marginal.

Nu väntar 2022 för Sabina och IFK Norrköping, ett andra år i Elitettan. Det lånsgsiktiga målet är solklart, laget och Sabina vill till svensk damfotbolls finrum. 
- Inom tre år vill vi gå upp i Allsvenskan. Just nu i denna stunden är jag dock bara väldigt glad över att få spela fotboll igen och känna glädje för idrotten jag älskat sedan barnsben. Vad som ligger framför mig kan bara framtiden utvisa - men efter tjugo år som fotbollsspelare kan jag bara konstatera och tacka Valtorps IF - föreningen som lärde mig att älska sporten fotboll. 

Håll till godo, fler Valtorpare som nått toppen på ett eller annat sätt kommer.